Sålde fel bil

Detta utspelade sig 1995, när Lars Malmer hade bilaffär hemma på sin gård i Ödeshög.
En yngre kille som inte var särskilt bilkunnig men gillade Volvo kom en dag till Lars Malmers affär.
Killen gick runt på måfå och kollade, Lars hade för tillfället en rad olika Volvobilar stående och när killen stannat och tittat på ett par stycken frågade Lars:
- Gillar du Volvo?
- Ja, jag älskar Volvo, svarade killen.
- Då har jag en riktig pärla till dig inne i garaget, sa Lars.
Med ett lurigt flin ledde han killen till ett garage där det stod en svart Volvo 242 GLT 81:a med grå klädsel. Bilen var i väldigt fint skick både utvändigt och invändigt.
Killen blev helt till sig, kollade in bilen både länge och väl medan Lars stod vid sidan av och avvaktade.
- Hur mycket kostar den? frågade killen till slut.
- Du kan få extra bra pris, 44 000 kr, svarade Lars.
Killen tyckte det var lite dyrt, men Lars sa att utgångspriset varit 55 000 kr men att ingen betalade så mycket för en äldre Volvo.
- Kan jag få provköra den? frågade killen.
- Självklart, svarade Lars.
Han hämtade nycklarna och killen gav sig iväg på en tjugo minuter lång biltur. När killen var tillbaka i affären hade han bestämt sig, han ville ha bilen men behövde gå till banken och hämta ut kontanter.
- Inga problem, jag reserverar den åt dig, sa Lars.
De kom överens om att träffas på gården igen om tre dagar.
När killen tre dagar senare kom till gården tyckte han att bilen hade ändrat färg, från kolsvart till mörkt blå.
- Äh, det är lite annat ljus idag bara, sa Lars lite stöddigt.
Killen var fortfarande inte helt övertygad och inte blev det bättre när han öppnade dörren heller. Inredningen var förvisso grå men killen tyckte att den såg mörkare ut än för tre dagar sen.
- Jag städade bilen åt dig, klädseln var djävligt dammig när du var här sist, sa Lars.
Killen var fortfarande inte helt övertygad, men hade lite bråttom eftersom han skulle hem och plugga. Så han betalade, fick nycklarna och åkte iväg.
Efter någon kilometer hördes ett obehagligt missljud i motorn, det blev snabbt starkare och plötsligt ryckte bilen till och stannade tvärt. En bärgare fick komma och ta bilen till en verkstad, där konstaterades bara att motor varit helt slut och rasat ihop. När killen berättade sin historia garvade de båda bilmekanikerna och sa att vraket som killen fått med sig var en 242 L 76:a där mattor och klädsel bytts ut. Bilen hade dessutom gått 35 000 mil och inte 5 000 som Lars Malmer sagt. När killen ringde upp Lars Malmer för att få en förklaring suckade denne bara djupt och sa grinigt:
- Kan man ingenting om bilar ska man fan inte ha någon. Du kan ta buss eller cykel, djävla snorunge.
Sen la Lars Malmer på luren i örat på den stackars killen, som än idag minns detta som ett av sitt livs mest hjärtslitande bilupplevelser.

Om när Lars Malmer INTE var med i Grannfejden...

Detta utspelade sig 2009.
Lars Malmer bodde då i en sunkig lägenhet i ett trevåningshus i Kisa.
Han vantrivdes något fruktansvärt men var tvungen att bo kvar eftersom han dels hade näringsförbud och dessutom var villkorligt frigiven från en fängelsedom för misshandel och bedrägeri.
Lars bodde högst upp i en etta, vägg i vägg med hans vardagsrum låg en trea.
Där bodde Hans och Ann-Britt Holmqvist, som var frireligiösa och ett tiotal år äldre än Lars.
Det hade skurit sig redan första gången de träffats, en söndag tre dagar efter Lars Malmer flyttat in.
Ann-Britt hade ansträngt sig och bakat sockerkaka för att välkomna den nye grannen.
Vid lunchtid gick hon och ringde på.
Lars Malmer slängde upp dörren iförd endast kalsonger, bakfull och på extra dåligt humör.
- Vad fan är det?! röt han.
Ann-Britt blev lite ställd och tog två steg tillbaks innan hon försiktigt presenterade sig och berättade att hon bakat en sockerkaka.
- Sådan djävla skit smakar för fan sågspån, ta den och ge till katten istället! fräste Lars.
Sen smällde han igen dörren och låste.
På måndagen hade Lars möte med en inspektör från frivården som han kom väl överens med. När han berättade om det inträffade fick han rådet att gå över till grannen, be om ursäkt och förklara.
Lars gjorde så, men dristade sig till att ta med ett helrör vodka i present.
När grannarna vänligt förklarade att de inte drack alkohol och var frireligiösa tog det hus i helvete från Lars sida. Han började nu varje dag spela black metal på hög volym, han riktade dessutom högtalarna mot grannarnas lägenhet. Varje gång grannarna sa till bemöttes de av grova svordomar, könsord och sataniskt mässande.
Hans och Ann-Britt försökte då klaga hos hyresvärden, men inga åtgärder kunde vidtas eftersom Lars alltid var noga med att endast spela på dagtid.
Det som fick den berömda droppen att rinna över var när Lars Malmer en lördag eftermiddag då grannarna satt barnvakt åt sitt treåriga barnbarn spelade upp sataniska mässande på högsta volym. Barnbarnet började gråta av skräck och medan Ann-Britt försökte trösta gick Hans, mycket förargad nu, över och ringde och bankade på Lars Malmers dörr tills denne öppnade:
- Ja, vad fan är det?! fräste Lars otåligt.
- Nu får du faktiskt tona ner dig, vi har vårt barnbarn på besök och han blir rädd när du spelar det där mässandet, sa Hans bestämt.
Lars Malmer smårapade, kliade sig i skrevet och sa nonchalant:
- Ni har väl skrämt upp ungdjäveln med både Satan och helvetet och fan och hans mormor, så det är väl bara bra att jag avdramatiserar det hela.
Utan ett ord vände hans på klacken och gick in till sig, Lars gick in och skrek för lungornas fulla kraft genom väggen:
- DJÄVULEN FINNS I OSS ALLA, HAN ÄR DET SVARTA LJUSET! VI SKA BEJAKA OCH INTE FÖRTRYCKA HONOM! AVE SATANAS!
Där och då fick det äldre paret nog, de packade sina väskor och flyttade ut till sin sommarstuga.
Därifrån ringde de sedan Grannfejden och bad om hjälp.
Efter många telefonsamtal gick Strix Television till slut med på att komma ut och se vad som stod på.
En stackars ung kille som läste till journalist och praktiserade på bolaget fick äran att åka ner till Kisa och kolla in läget.
Efter ett initialt samtal med Hans och Ann-Britt åkte så hela gänget till Lars Malmer.
Den unga killen ringde på medan grannarna väntade en halvtrappa ner för att se hur reaktionen blev.
Lars slängde upp dörren med sitt vanliga:
- Vad fan är det?
Den unga killen presenterade sig och skulle just förklara sitt ärende när Lars Malmer sa:
- Vänta, jag ska bara fixa en sak, gå ner till grannarna och vänta så kommer jag om två minuter.
Sen stängde han dörren.
Killen gick ner med, som han trodde, glada nyheter.
Efter de utlovade två minuterna slängdes dörren upp på vid gavel och Lars Malmer rusade ut i svart luvtröja med uppdragen luva, svarta mjukisbyxor, armékängor och en djävulsmask för ansiktet.
Med ett vrål sprang han nedför trapporna medan han skrek:
- In nomine dei nostri Satanas Luciferi excelsi! Här kommer Djävulen själv för att ta er ner till HELVETET!!!
Hans, Ann-Britt och den unge praktikanten sprang i panik nedför trapporna och ut till bilen.
Det blev, som sagt, inget tv-program.
Hans fick en hjärtinfarkt tre dagar senare och tvingades till en jobbig operation på sjukhuset i Linköping.
Paret sa upp sin lägenhet, sålde sommarstugan och flyttade till en bostadsrätt i Åtvidaberg.
Den unge praktikanten slutförde aldrig vare sig praktik eller journaliststudier utan blev förskollärare istället.
Lars blev småningom av med sitt näringsförbud och gav sig då genast iväg på nya äventyr.

Rödvin på vita sneakers

Den här historien utspelade sig runt år 2002.
Lars Malmer bodde då tillfälligtvis i en lägenhet i Norrköping.
Det var mycket ungdomar som bodde i huset, så det var en del festande.
Lars Malmer, som är en kvällstrött person, blev allt annat än glad åt detta.
En kväll, klockan var kanske halv elva, hade grannen ovanför Lars Malmer en stor fest med ett femtontal gäster.
Det spelades techno på rätt hög volym, skrålades och dracks rejält med alkohol.
Då fick Lars Malmer nog, han gick ut i köket och hämtade en flaska rödvin som han öppnat några veckor tidigare.
Flaskan hade stått öppnad och när Lars sniffade i öppningen stank det vinäger.
Med ett illmarigt leende tog Lars Malmer flaskan och smög upp till grannen.
Väl där öppnade han försiktigt postinlägget och hällde ut innehållet, drygt halva flaskan, så allt hamnade inne i grannens lägenhet.
Olyckligtvis stod alla besökares skor precis innanför dörren, de flesta var sneakers och gymnastikskor av Addidas och andra finare märken.
Lars hann knappt komma in i lägenheten förrän musiken abrupt tystnade och förtvivlade vrål började höras från grannens lägenhet.
Någon i sällskapet hade gjort sig ärende ut i hallen och sett vad som hänt, denne hade direkt sprungit tillbaka in i vardagsrummet och meddelat samtliga.
Efter tio minuters kaos där det genom allt vrålande gick att urskilja diverse svordomar droppade samtliga i sällskapet av och det blev behagligt tyst för Lars Malmer.
Kvällen blev dock högst obehaglig för många av festdeltagarna.
Fem personer hade fått sina skor totalförstörda.
En besökare fick låna ett par gamla sunkiga tofflor av festarrangören, tyvärr gick de sönder på vägen hem så det tog en halvtimme istället för normala tio minuter att ta sig hem.
En annan linkade iväg i strumplästen, tyvärr trampade den stackaren på en spik och började blöda ymnigt från ett sår mitt i foten. Detta slutade med infektion och sjukskrivning från jobbet i åtta dagar och en ond fot i en månad.
För de övriga tre innebar Lars Malmers tilltag att de fick sitta och vänta i en timme innan de lyckades få tag i en taxi och åka hem.
Grannen misstänkte direkt Lars Malmer och konfronterade honom ett par dagar senare.
- Jag vet inte vad du snackar om, jag var hemma och försökte sova, sa Lars Malmer tjurigt.
- Det kan inte vara så många andra, porten är låst på kvällarna och det är bara du som har gnällt på oss andra, svarade grannen.
- Undrar vem det är som gnäller, muttrade Lars stöddigt.
Grannen suckade och sa att han skulle gå till polisen med det hela.
- Ja gör det, de har säkert inget bättre för sig än att lyssna på halvt alkoholiserade snorungar från överklassen, sa Lars syrligt.
Mycket riktigt fick Lars Malmer en anmälan mot sig om skadegörelse, han nekade bestämt och hävdade att han inte varit ute ur lägenheten efter åtta på kvällen när han kommit hem med en pizza.
Eftersom en granne hade sett Lars vid just den tiden bärandes på en pizzakartong la polisen ner ärendet i brist på bevis.
Grannen är dock än idag övertygad om Lars Malmers skuld.

En totalt djävla misslyckad konferens....

Lars Malmer var för ett antal år sen på konferens i Roslagen när han jobbade på friskola.

Konferensen blev allt annat än lyckad.

Helvetet brakade loss redan vid ankomsten när Lars kom farande i en skruttig Impala -65:a och gjorde en burnout i gruset utanför huvudentrén så att flera bilar i närheten fick stenskott, en av bilarna behövde både byta vindrutan och lackeras om vilket naturligtvis blev svindyrt för ägaren.

Förmiddagen skulle ägnas åt personalfrågor, men bara efter en halvtimme skyllde Lars på att han var dålig i magen och behövde gå på toa.

Dock roade han sig istället med att springa omkring och larva sig i samtliga konferensrum och därmed störa de andra konferenserna som ägde rum samtidigt.

I det första rummet, som var tomt, snodde Lars Malmer allt godis han kunde komma över.

Sen slet han upp dörren till det andra rummet och rapade högt, varpå elva personer som satt och läste viktiga papper totalt kom av sig och deras möte tog en halvtimme längre än förväntat.

Därefter slet han upp dörren till det tredje rummet och skrek ”kuckliku!”. Där pågick ett viktigt möte om ett företags dåliga ekonomi, alla blev mycket irriterade och chefen skrek efter Lars att han störde deras möte. Lars svarade med att räcka ut tungan, munprutta och ge långfingret åt chefen. Det mötet kom av sig totalt och fick återupptas dagen därpå.

I det fjärde rummet, där det pågick en konstnärlig konferens, började Lars lite försiktigare med att fråga vad som pågick där. När han fick veta att det var en konferens om konst menade Lars på fullaste allvar att de för att utveckla sitt konstnärliga sinnelag kunde göra krokiimålning av honom när han hade resning. Samtliga tackade artigt men bestämt nej till erbjudandet varpå Lars blev grinig och gick vidare.

I nästa rum pågick en konferens om alger och plankton. Där gjorde Lars Malmer bort sig genom att påpeka hur stimulerande det skulle vara för det naturvetenskapliga ögat att studera en mänsklig skitkorv i mikroskop, dessutom kunde man ju under tiden avnjuta de aromatiska dofterna, menade Lars. Samtliga konferensdeltagare avfärdade förslaget som infantilt nonsens, tyvärr var två av deltagarna av känslig natur och kunde därför inte avnjuta lunchen vilket i sin tur ledde till svår huvudvärk framåt tretiden på eftermiddagen för den ena och för den andra till problem med insulinet eftersom denne hade diabetes.

Lunchen ja, på den här konferensgården hade man för dagen bestämt sig att servera en vegetarisk måltid till samtliga konferensgäster.

- Vad fan, jag vill ha hamburgare, sa Lars Malmer stöddigt.

- Det har vi tyvärr inte, svarade servitrisen vänligt.

- Vilket djävla skitställe, snäste Lars otrevligt.

Sen bojkottade han lunchen och satt istället på sitt rum och åt upp godiset han snott tidigare på dagen.

Efter lunch var det meningen att deltagarna på Lars Malmers konferens skulle ge sig ut på en äventyrsbana ute i skogen.

Då skyllde Lars på huvudvärk och ont i benet, efter en del diskussioner fick han lov att utebli.

Lars Malmer gick då till baren, när ingen kom och serverade honom skrek han ”Herr Ober” och plingade arton gånger i rad på klockan så det hördes i hela bottenvåningen.

Till slut kom en något uppjagad receptionist och förklarade att baren inte öppnade förrän klockan tre.

- Djävla sjusovare, snäste Lars Malmer föraktfullt.

Han gick istället till sitt rum och kollade på TV tills baren öppnade.

Sen började han hinka bärs för fullt.

Klockan halv fem var bastun bokad för Lars Malmers konferens, han var redan då skapligt full men gick ner i alla fall.

Sen satt han i bastun, rapade och drog fräckisar så att alla andra närvarande skruvade på sig och suckade.

Efter ett tag blev han pissnödig men istället för att gå på muggen pissade han på bastuaggregatet.

Stanken i bastun blev förstås outhärdlig och Lars Malmer blev snart ensam kvar.

Klockan halv sju var det trerätters middag med Toast Skagen, älgstek med potatis och skysås samt äppelpaj med vispgrädde.

Lars Malmer tog två glas vitt vin till förrätten, tre öl till varmrätten och två stadiga konjak till desserten.

När allt var uppätet låg Lars Malmer ner över bordet eftersom han var dyngrak.

Då gjorde en kvinnlig kollega misstaget att klappa honom på axeln och fråga hur han mådde.

- Jag mår skitbra, det enda som fattas nu är att jag får sätta på dig min sköna, sluddrade Lars högt.

Kvinnan tog mycket illa vid sig och drog sig tillbaks på sitt rum.

Lars Malmer satt kvar ett tag till innan han raglade iväg till baren och fortsatte supa.

Till slut var han så full att han började må akut illa och han spydde ner halva bardisken.

Då kom två stadiga killar som jobbade på konferensgården och släpade in Lars Malmer till sitt rum, där han fick sova ruset av sig.

Lars Malmer sov länge den natten, faktiskt så länge att frukosten redan hade hunnit stänga när han väl klev upp.

När han upptäckte det blev Lars Malmer rasande:

- Vad i helvete, jag är hungrig, jag vill ha ägg och bacon! gormade han.

- Det har vi tyvärr inte, men om du lugnar dig lite kan vi göra några smörgåsar till dig, föreslog kocken.

- JAG VILL INTE HA NÅGON DJÄVLA MACKA!!! skrek Lars så högt att det dånade i hela matsalen.

Sen gick han till sitt rum, packade sina saker, slängde sin rumsnyckel i papperskorgen och stack.

Som ni säkert förstår är Lars Malmer fortfarande inte välkommen på det där konferenshotellet….