Begravningar...

På den sinnesundersökning Lars Malmer gick igenom tidigare i år kom följande fråga upp:
- Hur hanterar du förluster?
Lars Malmer svarade:
- Jag förlorar aldrig för jag spelar aldrig på tips och sådan skit.
Psykiatern Gustaf Oxenbring förklarade pedagogiskt att med förlust menades här förlust av anhörig, partner eller annan betydelsefull person.
- Jaha! sa Lars Malmer och sken upp.
Sen berättade han följande:
På sin pappas begravning, 1971, kom han stupfull till kyrkan och satt mest och slumrade och mådde illa hela tiden.
När det var dags att gå fram till kistan kom Lars allra sist, sen körde han fingrarna i halsen och spydde rakt på kistan med massor av fina blomsterkransar, blombuketter med mera.
Allt blev förstört och fick kastas.
1976 var det dags igen, då var det en gammelmoster som var med i Pingstkyrkan som dog av ålder. På den begravningen gick Lars fram till flygeln och började spela snapsvisor just som predikanten skulle börja hålla i gudstjänsten.
Resultatet blev, förutom påtaglig irritation, att ceremonin blev en halvtimme försenad.
1982, när Lars enda moster dog i cancer, sa hans mamma åt honom att inte komma eftersom hon visste att han skulle göra bort sig.
Lars lovade dock dyrt och heligt att inte hitta på några dumheter och lyckades till slut få komma ändå.
Det var mindre lyckat.
Först rapade och gäspade Lars högljutt under hela begravningsgudstjänsten.
Sen vägrade han gå fram till kistan med motiveringen att mostern hade varit "en slemmig djävla äckelkärring".
Då blev en ingift släkting skitförbannad och undrade vad i helvete Lars hade på begravningen att göra om han nu tyckte så fruktansvärt illa om sin moster.
- Morsan tvingade mig, hävdade Lars då och började sen älta gamla familjekonflikter för hela församlingen.
När hans mamma dog 1989 fick Lars inte ens komma på begravningen, men gjorde det ändå.
Han stövlade in mitt under gudstjänsten iklädd röd träningsoverall, gick snabbt fram till kistan och slängde en bukett med elva svarta rosor på kistan.
- Där har du, äckliga skitkärring! skrek han.
Sen gick han lika snabbt ut ur kyrkan.
Nästa gång, 1996, en släkting på hans mammas sida dog kom Lars ännu en gång oanmäld, denna gång i en skruttig raggarbil som han körde in på kyrkbacken med.
Sen drog han på Ebba Gröns "Häng gud" på högsta volym i bilstereon.
När en släkting försökte prata med Lars gjorde han en burnout i gruset så det sprätte åt alla håll.
Sen gasade han iväg så häftigt att ett enormt dammoln bildades och flera besökare fick akut hosta och andningsproblem.
2013, när en kusin som Lars i sin ungdom gjort ganska avancerade närmanden emot dog, kom han i en vit Audi sportcupé med fet baslåda.
Eftersom bilen var ganska ny och parkerade en liten bit ifrån fattade ingen att det var Lars som återigen ovälkommen hade kommit för att ställa till det.
När Lars drog på techno på högsta volym så hela bilden skakade rytmiskt förstod de dock genast vem som vari farten."
Låten som spelades var DJ Valentinos "Suck My Dick".
Tre yngre grabbar i släkten som bara hört talas om alla dumheter Lars ställt till med genom åren men aldrig träffat honom blev skitförbannade och sprang mot bilen för att handgripligen visa att det här inte alls var OK.
Lars fattade dock vad som höll på att hända, stängde av musiken och körde iväg, sen vände han tillbaks och körde några varv innan han till slut gav sig iväg.
Det var sista gången Lars besökte någon begravning.
Gustaf Oxenbring var chockad efter dessa berättelser.
Jag förstår honom fullständigt.
Enough said.